jespernilsson.blogg.se

Som rubriken antyder, handlar den här texten om varför jag lämnat SD. Jag som var, distriktsordförande i SDU Västmanland, nominerad till den sammas förbundsstyrelse, invald i såväl kommunfullmäktige som i landstingsfullmäktige, dessutom vice ordförande i kommunföreningen och invald i partiets distriktsstyrelse, har alltså valt att lämna alla dessa positioner för att helt och hållet överge den Sverigedemokratiska rörelsen. Men först och främst börjar jag med att berätta om mig själv och hur jag hamnade i Sverigedemokraterna. Jag tycker egentligen inte om att prata om mig själv, men ibland är det nödvändigt för att göra saker och ting begripliga. Här är min historia:

Under hela min uppväxt har jag präglats av dåligt självförtroende och haft påtagliga problem att bygga upp långvariga relationer, såväl vänskapliga som något annat. Till följd av detta stängde jag in mig hemma, där jag spelade tv-spel och lyssnade på nationalromantisk vikingarock med Ultima Thule i spetsen. Deras texter gav mig en känsla av identitet. Jag har alltid haft ett stort historiskt intresse och sångerna gav mig en möjlighet att finna att fler kände som jag. Ultima Thule kunde dessutom beröra mig djupt och denna känsla byggde upp min tro på att ”nationens intresse” var det som skulle prioriteras och som borde genomsyra alla politiska beslut.

Den partipolitiska processen tog sin början inför EU-valet 2009 då jag märkte att Jimmie Åkessons ord om nationell samhörighet och gemenskap i mångt och mycket var det som jag ansåg vara önskvärt för landet. Detta i kombination med Per-Albin Hanssons folkhem var exakt det som jag sett framför mig. Jag var dock tveksam till Sverigedemokraterna; jag hade ju hört talas om partiets bakgrund och har aldrig någonsin kunnat identifiera mig som främlingsfientlig. Våren 2010 träffade jag dock för första gången en företrädare för Sverigedemokratisk ungdom. Denna person hade själv utländskt klingande namn och bakgrund, dessutom förstod han min oro runt partiets bakgrund, men hänvisade till sitt eget påbrå som en försäkran om partiets renhet. Just då kunde jag, naivt nog, inte annat än tro honom. Således gick jag med i SDU, men det skulle dock dröja innan jag blev aktiv.

Efter järnrörsskandalen var jag för första gången allvarligt beredd på att lämna förbundet, men Jimmie Åkessons lugna och trovärdiga stämma gav mig en känsla av att de inblandade kanske inte var representativa för partiet trots allt. Erik Almqvist fick ju lämna…

Våren 2013 gick jag för första gången på ett möte med SD. Jag var inbjuden på årsmötet hos kommunföreningen och Björn Söder var där som mötesordförande. Jag fick hälsa på honom och slogs av hur trevlig han verkade. Den man som då var vice ordförande i kommunföreningen kom fram till mig efteråt och gav mig ett oerhört professionellt och seriöst intryck. Jag bestämde mig då att det var dags att engagera mig.

Egentligen borde jag anat oråd när jag första gången skulle besöka en skola med SDU. Då satt nämligen en företrädare och lyssnade på vitmaktmusik, vilket jag givetvis ifrågasatte. Han ryckte avfärdande på axlarna och höll med om att denna typ av musik inte var något som SD stod bakom. Likväl var det ett band där medlemmarna var öppna antidemokrater och bland annat sjunger om att ”hänga politiker i lyktstolpar”. Jag uppfattade det som att partiet inte skulle stå bakom detta, fast jag frågade mig ändå hur lämpligt det var att en företrädare lyssnade på musiken. Det problemet var jag nog tämligen ensam om att se. Resonemanget byggde på en princip om att ”så länge ingen vet om det, så spelar det ingen roll.”

Det gick dock bra för mig på skolbesöken. Jag fick mycket beröm för min argumentationsteknik och mitt engagemang, något som var helt fantastiskt för mig med tanke på mitt dåliga självförtroende. Jag blev helt salig.

När det kom till diverse medlemsträffar började jag dock bli fundersam. Under en presentation av Linus Bylund var det en medlem som ifrågasatte begreppet ”nyanländ”. Denne ansåg att det handlade om ”utlänningar”. Bylund försökte då resonera kring att det faktiskt kan vara bra att använda en mer positiv retorik runt nyanlända. Då sade en annan medlem: ”Inte är det bra för Sverige i alla fall!” Jag blev orolig, men valde att fokusera på den trevliga vice ordföranden och de andra som föreföll sig vara seriösa. Efter själva presentationen var det dags för fika. En medlem från en närliggande kommun hade en konversation med mig, och den var måttligt rolig då han på ett ytterst vulgärt sätt frågade om jag kände någon tjej som ville komma hem till honom och ”bli lite dominerad”. Det är nog inte unikt för Sverigedemokraterna att ha en sådan här medlem, men jag tror att de kommer vara överrepresenterade i en miljö där konservativa krafter är ledande.

Vid ett annat tillfälle satt jag och åt lunch med en kollega efter ett skolbesök. Han berättade då om hur han hade fått ”komma till” en kväll på krogen. Han hade sett en tjej som han på omvägar fått höra attraherades av brandmän, varpå han gick fram och ljög henne rätt upp i ansiktet med att säga att han utbildade sig till brandman. Senare förstod hon att han inte var brandman, hon frågade då varför han sade att han var det. Han flinade och svarade: ”Annars hade jag inte fått ligga.” Jag vet inte när det här var, men att han sitter och skryter om det som om han stulit en fin trofé vittnar definitivt om vad han har för kvinnosyn.

Jag valde att sedermera kandidera till kommun och landsting. Jag kunde då inte drömma om att bli invald i landstinget utan ville enbart fylla en plats. Kommunen hade jag lite större hopp om, men det var inget jag trodde på.

Under sommaren 2014 kom sedan ett uttalande från en riksdagsledamot vilket byggde på att kvinnor som far illa i äktenskap får ”skylla sig själva” och har ett ”eget ansvar”. Denna ledamot hade möjligheten att göra en pudel men avstod, sedermera beklagade denna riksdagsledamot sig över att media är taskiga. Återigen ett uttalande som får mig att må illa. Visst, SD-kvinnor tog avstånd, men inget rop höjdes för uteslutning eller ens krav på ursäkt. Anledningen att jag tar upp detta (jag försöker hålla mig lokalt) är att hon satt i samma distriktsstyrelse som jag. Dessutom är det anmärkningsvärt att vägra be om ursäkt och att istället inför distriktet beklaga sig över att media var taskiga.

Samma kvinna hade på en middag efter ett styrelsemöte suttit och pratat med mig om att det måste finnas ”en överstatlig konspiration” i hela västvärlden som ”tvingar oss att vara toleranta och öppna för exempelvis homosexuellas rättigheter och mångkultur”. Jag sade bara att jag inte höll med, men mina tankar gick till nynazisternas snurriga vansinnes idé om judisk ockupation och visst är det skrämmande att denna kvinna sitter i riksdagen och dessutom har varit andre vice partiordförande.

Våren 2014 blev jag distriktsordförande i SDU. Nu skulle jag få komma att erfara vilka problem som finns inom förbundet rörandes kvinnor. Det var påfallande ofta det förekom sexistiska uttryck och en kvinnoförnedrande jargong. Vartenda möte förekom minst ett fall då någon objektifierade kvinnors kroppar och jag kan tro att de tyckte att jag var en riktig fjolla som inte ville vara med i jargongen. Jag kände att det vore en komplimang att vara en fjolla i det sammanhanget. Uttryck som ”jävlar vilken kropp hon har” och ”hennes arsle, helt sjukt!” tycker jag är fruktansvärt pinsamma, och fick mig att må väldigt dåligt. Under valrörelsen till riksdagen 2014 var vi tre killar och en tjej från SDU som skulle ha ett möte då min telefon ringde och jag var tvungen att gå iväg ett tag. De två männen som stod kvar skrattade på sitt ”manliga” sätt och uppmuntrade kvinnan att ”gå fram och nypa mig i arslet” och dylika saker för att få mig att sluta prata. Detta är ett beteende som jag finner fruktansvärt vulgärt och förkastligt. Vem kan med gott samvete rekommendera en ung kvinna att engagera sig i en rörelse med den här typen av språkbruk? Kan bara tänka mig hur det kändes för kvinnan i fråga, men hon var väl tuffare än jag…

Vidare under valrörelsen kom även uttalanden från företrädare som kallade människor för parasiter, n-ord och allt möjligt. SD säger sig ha en nolltolerans mot ideologiskt avvikande åsikter. Visst kan man ha en formell nolltolerans, men i SDs fall sträcker den sig inte längre än att man undviker att uttrycka vissa åsikter på sociala medier. Men även om värderingarna inte alltid uttrycks så i media så finns de likväl där. Det finns nog SD:are som tycker som jag; att det här inte hör hemma i partiet. Men minst lika många, om inte fler, tycker att det är fullt acceptabelt. De flesta bryr sig inte om att medlemmar och företrädare har så här unkna åsikter och värderingar, så länge de inte uttrycker dem offentligt. De förstår nog att om medlemmar inte tilläts uttrycka dessa så skulle SD få utesluta så många medlemmar att de inte längre skulle ha kvar ett parti.

Ett tydligt exempel på de förkastliga åsikter som finnes inom partiet är den gången då vi samåkte till landstingsfullmäktige. Vi kom som är tämligen vanligt in på en diskussion kring HBTQ-frågor. Jag förespråkade i vanlig ordning homosexuellas rätt till adoption, varav genast kommentarer som ”Hur tänker du!?” och ”Är du feminist?” dök upp. Jag suckade och tog ett ganska banalt exempel: ”Om ett svältande barn i Uganda kan få det bättre hos ett homosexuellt par i Sverige så är väl det enbart positivt?” Men, nej, då var jag tydligen för ”massinvandring”.

Vid ett annat samåkande nämnde en tämligen arg kvinna hur hemskt det var med alla tiggare utanför ICA, och det var knappast av medlidande för de människorna. Hon nämnde nämligen hur hon, utan att kunna tro sina ögon, sett en granne (som hon känt hela livet) skänka pengar till en tiggare. Är det höjden av svek att försöka hjälpa en socialt utsatt genom att skänka?

Erfarenheter inom ungdomsförbundet gör dessutom gällande att sexism är helt ok, förutsatt att det sköts internt och att alla inblandade är ”med på det”. Vid ett sådant tillfälle försökte jag påtala att det likväl legitimerar en negativ kvinnosyn och att det dessutom kan vara svårt att säga nej för den som blir utsatt, men då var jag tydligen för PK-influerad. Mannen jag talade med sade även att det är biologiskt onaturligt för män och kvinnor att vara vänner.

När jag och en kollega tog ett par glas, kom vi i vanlig ordning in på politik. Jag vill minnas att jag lyfte fram problemet med att partiet ses som nazistiskt av många. Min kollega tonade ner detta med att ”de som säger det förstår inte bättre” och sen kom det riktigt vansinniga: ”Hitler var ju faktiskt en förebild.” Nu ska sägas att både jag och hans sambo gav honom en rejäl tillrättavisning och att det slutade med att han bad om ursäkt. Trots allt var detta något som sades under kraftigt intag av rusningsdrycker, något som ställt till elände för många, men jag tycker inte att det spelar någon som helst roll. Att kalla en människa- som har miljontals liv på sitt samvete, som förvandlade en demokrati till värsta sortens diktatur- för förebild är rent vansinne. Dina värderingar försvinner inte för att du druckit alkohol. Vid ett annat tillfälle var han med då vi hade bokbord tillsammans med andra ungdomsförbund i Västerås. Det kommer då fram en kvinna (som härstammade från ett land som ockuperats av nazisterna under andra världskriget), vars förälder hade suttit i ett av nazisternas koncentrationsläger. När hon berättade om detta skrattade han! Möjligtvis var detta av osäkerhet kring hur han skulle hantera situationen, men likväl kan jag inte tänka mig ett mer respektlöst sätt att hantera det på. Huruvida den här personen har nazistsympatier eller inte låter jag vara osagt, men uppenbarligen tycker han sig inte finna några större problem med att uttrycka sig så. Förståelsen för antidemokratiska åsikter är påtaglig inom SD.

Vid ett annat bokbord på en skola under valrörelsen fick vi en kanna kaffe vilket var välkommet, varav den manlige kollegan säger till den kvinnliga: ”Som socialkonservativ tycker jag att det är din uppgift som kvinna att hälla upp kaffe åt mig.” Detta var nog ett försök till ett skämt; ett oerhört tråkigt och olämpligt sådant. Det var visserligen tämligen tomt på folk i lokalen vid den här tiden, men vad tänker en förbigående person som hör ett sådant ”skämt” yttras? Den här personen blev sedermera faktiskt formellt varnad av dåvarande distriktet Dalarna/Västmanland, fast vid det här laget förstår nog du som läser att detta förmodligen inte var för att uttrycket vittnar om en kvinnofientlig attityd hos vederbörande, utan av det skälet att det vore skadligt om någon hade hört dessa åsikter uttryckas…

Låt oss återgå till homofobin: Det är inte alls ovanligt att homosexualitet jämförs med att ha tidelag med djur. En helt galen jämförelse enligt mig, men svårt att påtala för den ”öppne och tolerante” Sverigedemokraten! Jag kommer aldrig glömma hur ungdomsförbundet på sin årliga kongress röstade nej till att förespråka homosexuellas rätt till borgerlig vigsel. Ett av argumenten, av många sett som det starkaste, var: ”det är ideologiskt avvikande.” Personligen skulle jag aldrig oavsett ideologi kunna se en homosexuell människa i ögonen och säga: ”Du får inte bilda familj för det går emot min ideologi.” Det är givetvis ett totalt orimligt resonemang. Dessutom är det redan tillåtet enligt svensk lag. Konservatismens försiktighet i all ära, men det finns inget försiktigt med att göra en U-sväng raka vägen tillbaka till helvetet. Inom den här rörelsen så är det dock fullt legitimt att anse att HBTQ-personer är en samling onaturliga avarter.

Dessutom har vi ju alla ständiga referenser till så kallade ”alternativa medier”. Avpixlat, Fria Tider, Exponerat och Flashback m.fl. Dessa sidor innehåller ofta direkt lögnaktiga artiklar som helt saknar vetenskaplig förankring. Trots detta törs jag ändå påstå att de är de i särklass mest lästa sidorna bland gemene Sverigedemokrat som tar orden som står där som en absolut sanning, och det är det som är så tragiskt. Naiviteten är påtaglig och naiv har jag också varit, detta ska villigt erkännas. Men jag har alltid förkastat dessa medier, eftersom texterna som publiceras där ofta är rasistiska, sexistiska och homofobiska.

Dessa åsikter syns inte alltid utåt, men de genomsyrar hela partiet och jag upplever att det är ytterst få som är beredda att aktivt motarbeta dessa. Jag hoppas att de Sverigedemokrater som ser det här problemet tackar mig för att jag berättar hur det ligger till så att de kan få bukt med problemen en gång för alla! Men så länge de är en del av den så kallade nationella rörelsen så kommer de dra till sig sådana här krafter och jag kan definitivt påstå att många inom SD gärna ser att SvP:are går över till dem nu när de lagt ner, något som går rakt emot mina tankar och värderingar.

Till ni som inte sympatiserar med SD: Jag vill bekräfta den bild av SD som ni har. Bakom den polerade ytan ligger ett ruttet lik. Min vision har alltid varit att kapa de sjuka grenarna inom partiet och få trädet att växa sig stort och blommigt, med en önskan att bygga ett folkhem baserat på likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet, precis som det Per-Albin Hansson la grunden för. Men jag har tvingats inse att trädet är så pass infekterat att det är bättre att rädda de friska grenarna: de som förstår faran med rasism, sexism och homofobi. De som sitter i SD för samma anledningar som jag gjorde måste förstå att det är fel väg att gå. Det finns andra partier att engagera sig i, och fastän Jimmie Åkessons ord ”låter bra”, så hoppas jag att ni tänker ett steg längre och kommer till samma insikt som jag.

Fem år i förbundet, men blott två år som aktiv i partiet, hur kommer det sig att jag kunde avancera så fort? Jo, för att partiet inte har bättre folk. Det säger ingenting om mig, men väldigt mycket om SD. Jag trodde på SD, men efter månader av eftertanke och ångest, tvingades jag inse att det jag trott på och kämpat för bara är en illusion som jag målat upp i mitt huvud, men som inte finns på riktigt. Den insikten är nog det jobbigaste jag kommit fram till, men ibland kan man inte bara bita ihop och köra vidare. Då är det bättre att erkänna att man har haft fel och be om ursäkt, vilket jag gör här och nu. Jag vill även rikta ett stort tack till er som varit storsinta nog att vara vänliga mot mig trots mitt partival. Med de orden lämnar jag SD för alltid, och de tycker nog att jag är en illojal förrädare. Om jag nu ”förråder” Sverigedemokraterna så gör jag majoritetssamhället en stor tjänst.

Avslutningsvis: Varför skriver jag det här? SD stiger alltmer i opinionsundersökningarna, och jag tycker inte att de förtjänar detta. Jag vill belysa för den genomsnittlige medborgaren vad det är för något de faktiskt väljer att lägga sin röst på och vilka företrädare de ger sitt förtroende. Jag har fått en insyn i partiet som de flesta utomstående inte har tillgång till, och då jag själv insett att jag valde fel politisk inriktning vore det faktiskt synd att inte berätta vad jag fått se och höra. Jag borde såklart ha lämnat rörelsen tidigare, men jag hoppas att läsaren förstår att det inte är ett litet steg att ta; att lämna alla uppdrag fastän jag gillar politik i allmänhet, att inse att folk kommer vända mig ryggen och att förstå att jag aldrig någonsin kommer kunna återvända. Jag inser även att jag har satt hela min politiska trovärdighet på spel. Denna text kan även ses som ett formellt avslut på min resa. Jag skulle nog aldrig kunnat gå vidare om jag inte fått berätta om mina upplevelser.

Därmed inser jag att min roll i partiet är färdigspelad. Jag motarbetar alla former av rasism, sexism och homofobi och därför vill jag inte företräda Sverigedemokraterna. Det tog längre tid för mig än för de flesta att inse vilket unket parti detta är, men sent skall syndaren vakna. Jag vänder mig till er som sympatiserar med- och är intresserade av SD. Jag uppmuntrar er att tänka om. Även om SD lyfter en fråga som andra partier är försiktiga med så sitter de inte inne med lösningen. I slutändan så är invandringsfrågan den enda fråga SD bryr sig om och med tanke på vad är för parti så är det stor risk att de är kontraproduktiva i frågan.

Ska jag på något sätt sammanfatta mitt partival så skulle jag uttrycka det som rätt iakttagelse, men fel slutsats. Jag såg stora problem med välfärden, jag såg stora problem med den förda invandringspolitiken, jag såg stora problem med kriminaliteten. Jag vände mig till SD, som ser problemen, men som (vilket jag fått upptäcka) definitivt inte har lösningen. Återigen, det enda deras politik bottnar i är att minska asyl-och anhöriginvandringen, resten av deras politik fylls ut av bottenlös populism, något som är direkt farligt för ett samhälle, vars politik borde styras av åsikter baserade på fakta.

Jesper Nilsson